Direktlänk till inlägg 26 november 2014
i have a universe inside me.
Jag läste att Astrid Lindgren tydligen skulle varit oerhört deprimerad i sina unga år, eftersom hon fick barn med en man hon inte var gift med. Hon lämnade bort barnet och tre år senare tog hon tillbaka det, lång historia kortfattad. Jag blev så rörd av det, av tanken på att den kanske mest folkkära personen i Sverige haft sådana motgångar. Kanske är det en av anledningarna till varför hon skrev barnböcker och porträtterade barn som huvudpersoner i alla(?) sina böcker. Nu kanske ni förväntade er att jag skulle ha en poäng med detta, men det har jag inte. Ni får komma på er egna poäng själva. Eller, jo, min typ poäng var att hon säkert inte hade kunnat skriva så älskade verk utan att ha upplevt känslan av att förlorat(och sedan återfått) sitt egna barn.
Våra motgångar i livet stärker oss nog, after all. Man tror inte det. Ofta tror jag fortfarande inte på det, men innerst inne i mig vet jag att det är sant, att jag lär mig och låter det negativa blomma ut i något som är bra.
Människan är ett pussel jag pratar inte om ett 100-bitars det är flera tusen, oändliga ibland hittar man rätt bitar och ibland finns inte alla från början ibland skapar vi nya eller tar två som inte passar skär, trycker, limmar vill a...
En vän skrev till mig och undrade om jag levde. Ja, jag lever, men för de som följer mig på sociala medier kan jag förstå att de undrar. Anledningen till att jag inte lägger upp mycket är nog en blandning av att jag inte sed syftet till varför jag s...