Människan är ett pussel

jag pratar inte om ett 100-bitars

det är flera tusen, oändliga

ibland hittar man rätt bitar

och ibland finns inte alla från början

ibland skapar vi nya

eller tar två som inte passar

skär, trycker, limmar

vill att det ska gå ihop

har inte tålamod

att leta efter rätt bit

människan är ett pussel

Snart ska jag iväg och jobba. Men först klippa mig :)

Nu har jag varit ledig i nästan 4 dygn, det känns skönt. Ibland behöver man komma bort från det och få nya perspektiv. 

Nästa vecka börjar Musikhjälpen och det blir kul!

Jag var ute och gick idag och det var så soligt och fint.

Nu ligger jag och slappar i sängen med Bianca. Jag väntar på min mamma och syster som snart kommer till mig, vi ska på julmarknad. Får se om det är nåt att ha i år ;)
Idag har jag bakat med en nära vän. Jag bakar aldrig och jag vågar påstå att jag brukar nämna orden "hat" och "bakning" i samma mening. Men detta var kul!

Lussebulle-kladdkaka! Den blev lyckad, faktiskt! Och SÅ mättande.
Recept: https://mittkok.expressen.se/recept/lussebullekladdkaka/

Rocky Road, Julias recept. De blev så fina när vi hade geléhallon i.

Vanlig, hederlig gammal knäck med mandel på.

Jag har ett recept på pepparkaks-cheesecake, någon som testat det?

Jag tror min mamma och syrra kommer gilla detta... :)

En vän skrev till mig och undrade om jag levde. Ja, jag lever, men för de som följer mig på sociala medier kan jag förstå att de undrar.
Anledningen till att jag inte lägger upp mycket är nog en blandning av att jag inte sed syftet till varför jag ska publicera något(vem ska se detta inlägget, varför och vad får någon av oss ut av det?). För mig känns det som att lägga ut något i tomma intet. Rymden. Jag vet inte vad jag ska ta kort på, vad jag ska ha för beskrivning och vad det ska leda till.
Det skaver inom mig för jag vill kunna lägga upp, berätta. Det brinner liksom inuti mig, alla mina tankar och känslor - men jag vet inte hur jag ska kanalisera det. Hur ska en bild på Instagram berätta en människas historier, en människas liv? Det blir för många tolkningar och formuleringar som avgör. För mig blir det laddat. Varje bild eller text är något som får dig att förändra din bild av mig, att nyansera mig och se mig för något som du tror att jag är. Därför är rädslan av att skriva fel för stor. Rädslan över att skapa bilder som inte jag står för. Jag beundras av alla er som delar med er utan att ens tänka - samtidigt som jag förfäras. Jag har nog stor integritet. För mig är det viktigt att vara privat och jag berättar nog inte så mycket i början av relationer. Jag vill ju inte dela med mig av allt. Därmed inte sagt att jag är kall eller ser ner på de som är mer öppna än mig. På samma gång börjar jag undra: Hade mitt liv sett annorlunda ut om jag varit mer öppen? Om integriteten inte tog den plats den gjorde.
Jag kan tycka det är märkligt att detta får mig att känna mig som en udda fågel. Är normen att vi ska dela allt? Att vi ska tänka på våran image och vilka vi vill framstå som? Det som ingen sett har inte hänt. Eller?

Just det, jag har en blogg.

Livet rullar vidare och just nu tycker jag om mitt liv. 

Jag känner mig redo att "gå vidare" från allt. Jag blev singel i augusti förra året. Japp, det är 9 månader sen. Det har fan inte varit lätt periodvis men ändå lättare än vad jag trodde det skulle vara. Trots ett kraschat förhållande har inte mitt hjärta varit så tungt, bara nån gång ibland. Omställningen har varit stor men välbehövlig. När jag ser tillbaka på tiden som gått tänker jag att jag har lärt mig så himla mycket och blivit mer självständig. En sak jag är förvånad över är hur mycket jag tyckte om att låta allt bara vara som det är. Jag fick liksom aldrig någon inre total panik. Okej, det var inte kul att inte veta vart jag skulle bo. Men annars var det stundtals gött att inte ha kontrollen. Bara låta det vara. Jag tror jag var tvungen att inte bry mig, för om jag hade brytt mig för mycket hade jag nog inte pallat förändringarna i mitt liv. Och det känns äntligen som att jag slutat älta all skit. Jag har faktiskt inte terroriserat min familj och mina vänner på länge, men i mitt huvud har det ältats. I princip varje promenad jag tagit har jag tänkt på det förflutna - ur alla synvinklar. Men nu har jag slutat. Kanske för att det inte finns mer att tänka på, älta om gällande det som varit. Känner att jag inte behöver bevisa något för någon eller komma fram till någon slutsats för det spelar ingen roll nu, för mig.

Jag börjar trivas i min lägenhet, den känns verkligen som "hemma" för mig och jag börjar få till det mer och mer som jag själv vill ha det här. 

Tacksam men med längtan. Lugn och skräckslagen.
Är glad att saker går framåt. Snart börjar en utmaning för min del. Jodå, igår föll det ner ett brev, en kallelse. Matematik 2. På distans. Vad har jag gett mig in på? Men det ska gå. "Vill man så kan man då ska man..."
Ändå lugnet som uppstår då jag börjar repetera och gör uppgifter och faktiskt verkar fatta. Det mesta ändå. Rädslan att misslyckas får inte ta över. Rädslan av att inte kunna, inte räcka till...BORT!
Även lite smått och gott med jobbet. Vikariatet förlängs och förhoppningsvis får jag jobba mer. Och på lite andra sätt...Enough said. Är inne i en period då jobbet känns givande och jag vill att det ska fortsätta så. Bra bra. Tycker inte det känns långt kvar till semestern. Tiden går så fort. Vet inte vad jag ska göra i sommar(i-landsprobs) meeeen jag kommer på nåt. Nåt jäkelskap ska jag göra. Kom gärna med förslag.

Kollat på Musikhjälpen typ hela veckan. Så starkt. Jag blir så berörd! Och att Kodjo var så känslosam där på slutet.
Har insett att Sverige inte är så kallt som man kan tro. Wow vilka engagemang vi svenskar har skapat! Och nästan 50 miljoner kronor!
Jag såg en tjej som på eget initiativ samlat ihop 600.000 kronor. Vilken inspiration! Inte av att det är SÅ mycket men av mobiliseringen. Av att så många bryr sig och hjälper till. Hon var så ödmjuk och överväldigad av det stora gensvaret på hennes initiativ.

Åh vad jag hoppas att de är i Jönköping nästa år. Då ska jag stå där varje dag.