En vän skrev till mig och undrade om jag levde. Ja, jag lever, men för de som följer mig på sociala medier kan jag förstå att de undrar.
Anledningen till att jag inte lägger upp mycket är nog en blandning av att jag inte sed syftet till varför jag ska publicera något(vem ska se detta inlägget, varför och vad får någon av oss ut av det?). För mig känns det som att lägga ut något i tomma intet. Rymden. Jag vet inte vad jag ska ta kort på, vad jag ska ha för beskrivning och vad det ska leda till.
Det skaver inom mig för jag vill kunna lägga upp, berätta. Det brinner liksom inuti mig, alla mina tankar och känslor - men jag vet inte hur jag ska kanalisera det. Hur ska en bild på Instagram berätta en människas historier, en människas liv? Det blir för många tolkningar och formuleringar som avgör. För mig blir det laddat. Varje bild eller text är något som får dig att förändra din bild av mig, att nyansera mig och se mig för något som du tror att jag är. Därför är rädslan av att skriva fel för stor. Rädslan över att skapa bilder som inte jag står för. Jag beundras av alla er som delar med er utan att ens tänka - samtidigt som jag förfäras. Jag har nog stor integritet. För mig är det viktigt att vara privat och jag berättar nog inte så mycket i början av relationer. Jag vill ju inte dela med mig av allt. Därmed inte sagt att jag är kall eller ser ner på de som är mer öppna än mig. På samma gång börjar jag undra: Hade mitt liv sett annorlunda ut om jag varit mer öppen? Om integriteten inte tog den plats den gjorde.
Jag kan tycka det är märkligt att detta får mig att känna mig som en udda fågel. Är normen att vi ska dela allt? Att vi ska tänka på våran image och vilka vi vill framstå som? Det som ingen sett har inte hänt. Eller?

 

Amisa

11 januari 2020 13:39

Jag tror inte man ska berätta allt, särskilt inte om man känner sig skör, det finns risk att folk skriver skit tillbaka på Internet. Men i sitt privatliv, med sina vänner, är det kanske inte så bra att vara alltför hemlig? Om man inte visar vem man är innerst inne så kan inte heller någon lära känna en och förstå vem man är och då är risken stor att man känner sig väldigt ensam och missförstådd. Det är i alla fall den upplevelsen jag haft tidigare i mitt liv.

http://min-inre-vagvisare.bloggagratis.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Människan är ett pussel jag pratar inte om ett 100-bitars det är flera tusen, oändliga ibland hittar man rätt bitar och ibland finns inte alla från början ibland skapar vi nya eller tar två som inte passar skär, trycker, limmar vill a...

Snart ska jag iväg och jobba. Men först klippa mig :) Nu har jag varit ledig i nästan 4 dygn, det känns skönt. Ibland behöver man komma bort från det och få nya perspektiv.  Nästa vecka börjar Musikhjälpen och det blir kul!   ...

Jag var ute och gick idag och det var så soligt och fint.

Nu ligger jag och slappar i sängen med Bianca. Jag väntar på min mamma och syster som snart kommer till mig, vi ska på julmarknad. Får se om det är nåt att ha i år ;) Idag har jag bakat med en nära vän. Jag bakar aldrig och jag vågar påstå att jag b...

Just det, jag har en blogg. Livet rullar vidare och just nu tycker jag om mitt liv.  Jag känner mig redo att "gå vidare" från allt. Jag blev singel i augusti förra året. Japp, det är 9 månader sen. Det har fan inte varit lätt periodvis men ändå l...